Steg-Teori

PDF-Version

Utskriftsvänlig sammanfattning (PDF)

Steg-teori är väl egentligen mer en metod än en teori. Mer exakt är det en metod som låter oss ta reda på vilka ackord som kan sägas tillhöra de olika modaliteterna och vi kan med utgångspunkt i detta bygga och definiera ackord och ackordföljer som  kan sägas vara typiskt "doriska" eller "mixolydiska" t.ex. I steg-teori talar man inte längre om en skalas intervall-struktur utan ersätter detta begrepp med "skal-steg" som numreras med romerska siffror från lågt till högt där Prim = I, Sekund = II, Ters = III, Kvart = IV, Kvint = V, Sext = VI samt Septim = VII. I tal-språk talar vi helt enkelt om steg nummer 1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7. Intervallens  variant ("stor","liten","förminskad" etc.) uttrycks genom att man framför den romerska siffran lägger till tecknet för höjning (#) som innebär ett förstorat intervall eller tecknet för sänkning (b) som innebär ett litet eller förminskat intervall. Stora eller rena intervall indikeras inte utöver den romerska siffran. Den enda skala som innehåller bara stora eller rena intervall är Ionisk ("durskalan") och den uttrycks enligt ovanstående logik som:

I  II  III  IV  V  VI  VII

De övriga kyrkotonarterna uttrycks som följer:

DORISK: I  II  bIII  IV  V  VI  bVII  

FRYGISK: I  bII  bIII  IV  V  bVI  bVII

LYDISK: I  II  III  #IV  V  VI  VII

MIXOLYDISK: I  II  III  IV  V  VI  bVII

AEOLISK: I  II  bIII  IV  V  bVI  bVII

LOKRISK: I  bII  bIII  IV  bV  bVI  bVII

Med utgångspunkt i detta går man nu vidare med att definiera varje modalitets "steg-formel". För att förstå hur man gör detta kan vi ta utgångspunkt i en Aeolisk skala. I detta fall en A Aeolisk:

Det första man gör är att bilda ett ackord på steg nummer I. Vilket ackord man använder spelar ingen roll så länge det bara innehåller toner som finns i skalan. Det är dock vanligast att man använder sig av tre- eller fyrklanger. I detta fall ska vi använda oss av en treklang:

Om vi nu analyserar denna treklang så finner vi ut att den har en liten ters och en ren kvint vilket innebär att det är en moll-treklang. Vi indikerar detta genom att lägga till beteckningen för molltreklang (m) efter steg-numret:

Vi kan nu konstatera att den aeoliska skalan har en moll-treklang på steg I och att den formuleras som Im. Vi går nu vidare med att låta tonerna i denna treklang vandra 1 steg upp i skalan . På så sätt bildas en ny treklang, denna gång med steg II som grundton:

En analys av denna treklang visar att det är en förminskad treklang som indikeras med symbolen °:

På steg III uppstår en dur-treklang. Denna behöver vi inte indikera eftersom en romersk siffra utan tillägg betyder just dur-treklang:

Om vi upprepar processen tills det bildats treklanger på alla 7 steg får vi följande:

-Och vi kan konkludera med att den aeoliska skalans stegformel uttryckt i treklanger är:

Im  II°  bIII  IVm  Vm  bVI  bVII

I talspråk uttrycker vi detta som "1moll-2dim-3dur-4moll-5moll-6dur-7dur". Alla skalor kan analyseras på detta viset och alla typer av ackord kan användas som "analys-verktyg". Man bygger på så sätt upp en palett av ackord och möjliga ackordföljder som kan sägas tillhöra modaliteten. De övriga kyrko-tonarternas stegformler ser ut som följer:

IONISK: I  IIm  IIIm  IV  V  VIm  VII°

DORISK: Im  IIm  bIII  IV  Vm  VI°  bVII  

FRYGISK: Im  bII  bIII  IV  V°  bVI  bVIIm

LYDISK: I  II  IIIm  #IV°  V  VIm  VIIm

MIXOLYDISK: I  IIm  III°  IV  Vm  VIm  bVII

LOKRISK: I°  bII  bIIIm  IVm  bV  bVI  bVIIm

Att kunna detta utantill är inte alls lika viktigt som att förstå principen. Av praktiska skäl bör man dock memorera den Ioniska eftersom man då sen kan resonera sig fram till resten.

Tonalt centrum

Vad är så poängen med det här? Den uppmärksamme har kanske redan märkt att det här bara är siffrorna I-VII som flyttas ett steg bakåt i samma ackordföljd. Detta är mycket riktigt ganska oanvänbar information om vi inte sätter det i sammanhang med muskaliska begrepp. Begreppet vi saknar är Tonalt centrum. Detta är inte ett begrepp som kan definieras med vetenskaplig exakthet och det kan vara helt på sin plats med oenighet t.ex om en ackordföljd har ett eller flera tonala centrum o.l. Min personliga definition är "den ton som upplevs som en ackordföljds grundton". Denna ton översätts alltid till steg nummer I i steganalys. Ett ganska otvetydigt klingande exempel får man om man lägger grundtonen I som pedal-ton (en fast baston som inte förändras även om ackorden gör det) och sedan spelar ackord från de olika modaliteternas steg-formler över denna ton. Här följer 3 exempel på progressioner som kan sägas vara typiska för sina respektive modaliteter:

LYDISK

FRYGISK

DORISK

-Lägg märke till att jag på grund av begränsningar i min program-vara blivit tvungen att använda beteckningen dim istället för ° för att indikera förminskad treklang,

Som du kanske hör har de var och en sin egen musikaliska "färg" eller "stämning" och det är detta som är poängen med att definiera en skalas olika modus.

Definitions-Element

En modalitets steg-formel definierar som sagt de ackord som modaliteten består av. Det är dock viktigt att lägga märke till att inte alla ackord i formeln definierar modaliteten lika bra. Ett exempel på detta är ackordet "Im" som återfinns i både dorisk,frygisk och aeolisk och inte kan sägas representera den ena mer än den andra. Ackordet bV finns däremot bara i lokrisk och är därför ett effektivt sätt att framkalla en "lokrisk stämning". I realiteten finns det dock skalor utanför kyrkotonarterna som innehåller detta ackord och det finns nog inget enstaka ackord som finns i bara en skala. Man måste som regel se på minst 2 ackord i en ackordföljd för att få ett entydigt svar på vilken modalitet den hör hemma i. Strukturer som är en unika för en modalitet kallar jag för "Definitions-element".