Funktioner och Funktionella Släktskap

Funktioner

I musikaliska sammanhang är funktion ett begrepp vi knyter till harmonik och "harmonisk funktion" är väl det vi som regel menar när vi talar om funktioner. Funktion är ett omfattande begrepp vi stöter på i många sammanhang utanför musiken (matematiska funktioner och samhälls-funktioner t.ex) och det kan vara svårt att se sammanhanget mellan det vi i musikaliska sammanhang menar med en funktion och hur begreppet används i övrigt. Även om sådana sammanhang nog kan sägas existera är de inte väldigt viktiga att ha djup insikt i. En relevant jämförelse är dock att begreppet Familj förutsätter funktioner såsom Mor, Far och Barn etc. På samma sätt är harmoniska funktioner de beståndsdelar vi behöver för att få det vi kallar en tonart. I Durskalebaserad harmonik har vi 3 harmoniska funktioner: Tonika, Subdominant och Dominant. Att definiera begreppet harmonisk funktion entydigt är svårt. I mina ögon är harmoniska funktioner en musikalisk grundenhet på linje med konsonans/dissonans, tonalitet etc och man måste liksom bara acceptera att de existerar. Om jag ändå ska göra ett försök är min definition "de 3 harmoniska plan vi kan röra oss mellan utan att vi använder en ny tonart". Vi har 2 typer av tonarter: Durtonarter och Molltonarter. Även om det finns många olika skalor så är de med få undantag antingen dur eller moll. Med en durtonart menar vi i huvudsak ackorden från den Ioniska skalans stegformel och med molltonart ackorden från Aeolisk. Ackord från andra skalors stegformler säga vara lånade. Man säger t.ex att "ett durackord på steg IV i en molltonart är lånat från Dorisk". Med detta i bakgrunden gäller följande:

• Tonika är det harmoniska plan som har sin grundton på tonartens grundton.

• Subdominant är det harmoniska plan som har sin grundton en ren kvart ovanför tonartens grundton

• Dominant är det harmoniska plan som har sin grundton en ren kvint ovanför tonartens grundton

I tonarten C dur innebär detta att C är tonika, F är subdominant medan G är dominant. Det är därför korrekt att säga att ackorden C, F och G är Tonika, Subdominant respektive Dominant i tonarten C-dur. Detta är dock inte allt. Alla ackord i tonartens stegformel kan definieras som tillhörande de 3 harmoniska planen. För att förstå hur detta hänger ihop måste vi veta vad Parallella Ackord är.

Parallella Ackord

Att säga att ackord är Parallella är ett annat sätt att säga att de är besläktade med varann. 2 viktiga kännetecken för besläktade ackord är:

• De kan ersätta varandra utan att funktionen störs

• De kan spelas samtidigt utan att funktionen störs.

Följande regler gäller:

• Ett durackords parallell är ett mollackord som har sin grundton en liten ters nedanför durackordets.

• Ett mollackords parallell är ett durackord som har sin grundton en liten ters ovanför mollackordets.

Om vi tar utgångspunkt i ett C durackord så har det sin parallell i ett A mollackord (= mollackord liten ters ned) medan ett A mollackord har sin parallell i ett C durackord (= durackord en liten ters upp). Kort sagt: C-dur och A-moll är Parallella ackord.

Funktionella Släktskap

Om vi nu erinrar oss den Ioniska skalans stegformel: I  IIm  IIIm  IV   V  VIm  VII°. Om vi omsätter denna i C dur får vi:  C  Dm  Em  F  G  Am  B°. Kan vi med hjälp av det vi nu vet klassificera dessa ackord som antingen Tonika, Subdominant eller Dominant? Ja, nästan. 3 av ackorden ha vi redan klassificerat: C är tonika, F är subdominant och G är dominant. Vi kan uttrycka detta som:

Dessa 3 ackord är durackord och har därför sin parallell i ett mollackord som har sin grundton en liten ters nedanför durackordets. Detta ger oss att C har sin parallell i Am, F i Dm och G i Em. Som vi ser finns dessa ackord i tonarten och vi kan dra följande slutsatser:

Men hur är det med steg VII, i detta fall B°. För att klassificera detta ackord måste vi lära känna ett nytt sorts släktskap: Kontraparalleller.

Kontraparalleller

Kontraparallellen är ett lite mer avlägset släktskap än Parallellen och det är därför ganska sällan att det kontraparallella släktskapet ligger till grund för ett ackords funktions-tillhörighet.En viktigt skillnad mellan paralleller och kontraparaller är att kontraparallellens ackordklass och placering i förhållande till huvudackordet varierar avhängigt av var i skalan huvudackordet ligger. Följande regler gäller dock:

• Ett Durackords kontraparallell är ackordet som ligger 2 steg upp från huvudackordets placering i skalan.

• Ett Mollackords kontraparallell är ackordet som ligger 2 steg ned från huvudackordets placering i skalan.

I övrigt gäller också att:

• De kan ersätta varandra utan att funktionen störs

• De kan spelas samtidigt utan att funktionen störs. Detta förutsätter dock att kontraparallellen läggs i ett högre register än huvudackordet.

I fallet C-dur finner vi att tonikans kontraparallell blir ett Em, subdominantens ett Am medan dominantens blir B° och vår klassificering är nu komplett:

Dubbla Funktioner

Men vänta lite nu! Du sa just att tonikans kontraparallell blir ett Em men är inte Em dominantens parallell. Kan ett ackord ha flera funktioner? Svaret är ja, men bara 2 och som oftast inte samtidigt. Den kompletta översikten över släktskap inom C-dur ser ut så här:

Det är viktigt att veta att funktionella släktskap bara går i 1 led: från huvudackordet till parallellen eller kontraparallellen. Vi talar inte om parallellers kontraparalleller etc. Denna avgränsning kommer naturligt av att ackord som har samma funktion ska kunna ersätta varandra utan att funktionen störs. Även om tonikan skulle kunna definieras som dominant-parallellens kontraparallell så kan man inte byta ut ett G med ett C utan att dominant-funktionen bryts. Som vi ser har vi 2 ackord som kan ha dubbla funktioner: IIIm och VIm. Vilken funktion de har avgörs av sammanhanget och det är svårt att formulera en princip. Man får lyssna sig fram. En metod är att byta ut ackordet med ett ackord från vardera funktion och lyssna efter vilket som passar.

Molltonarten

I det ovanstående har vi definierat de funktionella släktskapen inom durtonarten. För molltonerten är principerna desamma men vi tar utgångspunkt i den Aeoliska skalans stegformel:

Im  II°  bIII  IVm  Vm  bVI  bVII

Som vi ser är Tonika-Subdominant-Dominant (Steg I-IV-V) här mollackord och parallellerna är därför durackord som ligger en liten ters upp. Med utgångspunkt i A-moll får vi här följande parallella släktskap:

Vi måste även här ta till kontraparallella släktskap för att definiera dimackordet (B°). I detta fall fungerar den som subdominantens kontraparallell. Vi får också här 2 möjliga dubbelfunktioner. "Släkt-trädet" ser i sin helhet ut så här:

Varför 3 funktioner?

Som vi ser kan alla ackord i stegteorien så långt sägas tillhöra en av de 3 funktionerna genom parallella eller kontraparallella släktskap. Det är också detta som gör att vi i slutänden får 3 funktioner. En funktion utgörs av en grupp ackord som kan sägas "likna varandra till förväxling" och som därför kan byta ut varandra. När vi grupperar ackorden efter detta kriterium lägger de sig naturligt i 3 grupper och det är dessa grupper vi kallar funktioner. Bruken av begreppet "funktion" leder lätt till att man ställer sig frågan "funktion som vad?". Denna fråga är svår att ge ett entydigt svar på och man måste efterhand bilda sig personliga definitioner. Här är mina:

• Tonikan är tonartens centrum. Det är härifrån vi hämtar tonarts-tillhörigheten.
• Subdominanten är "tonikans motsats" eller den maximala kontrast till tonikan vi kan uppnå utan att tonarten förändras
• Dominanten skapar förväntning om en tonika.

När harmoniken rör sig mellan ackord från olika funktioner upplever vi att det tonala centrumet förändras i en grad det inte gör när harmoniken rör sig mellan ackord från samma funktion. Rörelse mellan funktioner är viktigt för att skapa framdrift och kontrastbildning i harmoniken.

Dominanten i Jazz

I det ovanstående har vi gått igenom de principer som ligger till grund för att definiera ett ackords funktions-tillhörighet. Hur dessa principer omsätts i praktiken kan variera något från epok till epok och mellan stilar. Ett exempel på en sådan variation är hur Dominanten definieras inom Jazz-harmonik. Med Jazz-harmonik menar jag egentligen fyrklangs-baserad steg-teori till skillnad från den treklangs-baserade variant vi gått igenom här. Alla Jazz-stilar fram till c:a 1960 tog utgångspunkt i denna typ av harmonik och den används också i många av de efterkommande stilarna. När man definierar durskalans stegformel i fyrklanger får man på Dominant-steget (steg V) ett durackord med liten septim. Avståndet mellan detta ackords ters och septim bildar det starkt dissonerande intervallet Tritonus och man menar att det är spänningen i detta intervall som skapar förväntningen om en tonika. Man säger därför att endast fyrklanger som innehåller detta intervall kan vara dominanter. Detta leder till att dominant-parallellen som vi finner på steg III aldrig har dominantisk funktion eftersom fyrklangen som bildas på detta steg (IIIm7) inte innehåller tritonus. Det gör däremot steg VII (VIIm7b5) och detta ackord definieras fortfarande som dominantiskt. Som vi tidigare såg kan steg III ha 2 funktioner och det blir därmed definierat som tonikanskt. Funktions-tillhörigheten i fyrklangs-baserad stegteori ser ut så här:

När denna tankegång  skall föras över till moll-tonarter uppstår en rad paradoxer som vi inte behöver gå in på så länge du kommer ihåg följande: I fyrklangsbaserad stegteori är det bara durfyrklanger med liten septim på steg V och förminskad eller halvförminskad fyrklang på steg VII som kan fungera dominantiskt. Detta gäller både dur och molltonarter. Ovanstående kursivering är inte riktigt hela sanningen dock eftersom dessa ackords substitut också fungerar dominantiskt. Vi väntar dock med att introducera substitut-begreppet till ett senare avsnitt.

Utskriftsvänlig Sammanfattning (PDF)